Käraste Papp!

Jag förmodar att Du inte har tillgång till någon Internet där i himlen. Ibland leker jag i alla fall med tanken på att det vore möjligt att skriva till Dig på detta vis. Eller ringa. Eller skicka brev. Vad som helst, bara för att få lite kontakt. Men verkligt sett så är det ju inte möjligt. Ändå skriver jag ibland brev till Dig, och berättar vad som hänt sen sist. Trots att Du förmodligen inte kan läsa dem, så gör det gott att samla några tankar till Dig.

Nu, i allhelgonahelgen, är det fyra år sedan vi miste Dig. Helt oväntat och plötsligt, i den där förbenade hjärtinfarkten. Aldrig kan jag förlåta... ja vem... kanske självaste livet, för att Du inte längre finns. Det finns så mycket som hela familjen ännu skulle ha kunnat dela med Dig.

För min egen del tänker jag främst på vår fina pojke Erik. Han borde ha fått lära känna Dig, göra saker tillsammans med Dig. Sitta med Dig i traktorn och "brass" (busa). Häromdagen läste vi en bok om en röd traktor, pojkens stora intresse är nämligen traktorer och dylika maskiner. Plötsligt pekade Erik på mannen i boken och utbrast: boffa! Jovisst, figuren i boken är väldigt lik Dig, Moffa. Han är brunhårig, har mustasch och ser snäll ut. Precis som Du! 

I det fina träskrinet intill ljusen på bilden samlar jag små saker som påminner om Dig. Ibland öppnar jag locket och plockar lite bland sakerna. Några småsaker som påminner om Dig, något gammalt foto, ett farsdagskort, en särskild present Du fick av mig en gång. Ett brev Du skrev till mig då jag var liten, som svar på ett brev jag skrivit till Dig. Det handlar mest om någon julklapp jag tydligen önskat, alldagligt alltså, men ack så roligt att ha. 

Fortfarande ger det mesta som påminner om dig ändå en klump i halsen. Det är tungt att bläddra genom bilder från tiden då du finns med på dem, saknaden är stor. Lyckligtvis är sorgen ändå mycket lättare att bära nu, än den första tiden. Aldrig hade jag tidigare kunnat tro att sorg skulle kunna vara så krävande, utmattande och otroligt tung att leva med, som den var då första året. Tur att den tyngsta sorgen avtar, och livet trots allt fortsätter. Jag hoppas att det kommer en dag då vi kan skratta åt gemensamma minnen och skojiga bilder, också de där Du finns med.

Sist tillägnar jag denna vackra låt, med många tänkvärda ord, till mina närmaste och till alla som vet hur det känns när stora saker händer i livet, och man därefter ser på livet på ett annat sätt än tidigare. Det finns många människor i min omgivning som jag vet upplevt mycket svåra saker, men som mot alla odds kämpar på, reser sig och lever vidare. Det är beundransvärt! Livet ändrar och tar nya former, varken vi vill det eller inte. Ändå har vi bara detta enda liv som vi lever här och nu och som vi trots allt bör försöka göra det bästa av.

Papp, Du tog verkligen vara på din tid och ditt liv. Du hann med så mycket fastän ditt liv blev för kort. Du är och förblir en stor förebild för mig. Jag tänker på Dig varje dag, och saknaden är stor. Men lika stor är tacksamheten över att jag fick ha Dig som papp. 

Vi fortsätter... som Du bruka sej!

Monica