Erik har stora och starka händer. Varken Mats eller jag har sådana, våra är av helt annan sort. I sorgen efter Papp känns det bra att se på Eriks händer, för jag vet att han har fått dem efter sin morfar. Papp hade just sådana; stora, starka och trygga händer. Erik fick dock aldrig träffa honom, något som jag så innerligt önskar att han skulle ha fått.
Då en älskad pappa dör mitt i livet ändras allt för hans närmaste. Sorgen som följde efter den 5 november 2006 var tyngre att bära än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag är tacksam över att sorgen bleknar med tiden, ingen skulle orka bära den tyngsta sorgen år efter år. Ändå finns ju alltid sorgen kvar, den blir till en livssorg som man lär sig leva med. Liksom saknaden som varje dag fortfarande gör sig påmind.
Om jag ser förbi sorgen och saknaden efter Papp, så känner jag tacksamhet. En djup och stor tacksamhet över att jag fick ha en så underbar Pappa. En Papp som alltid tog sig tid, var positiv och glad, företagsam, uppfinningsrik och kunnig på många områden. En pappa som alltid kunde ge goda råd och som var en förebild på så många sätt.
Livet går vidare, fastän man inte tror det då sorgen är som tyngst. Men det blir aldrig så som det en gång var, så som vi velat att det fått fortsätta. Med Papp med i livet.
Tiden efter Pappas död letade jag efter texter, filmer, musik - ja vad som helst- som på något sätt berörde den sorg jag själv kände.
Här finns det allra vackraste musikstycke jag funnit. En text om förtvivlan och sorg men även om stunder av glädje.
En tradition på årsdagen är att jag köper ett nytt, fint ljus som vi tänder intill fotografiet av Papp. Ett ljus som får ofta får lysa på kvällarna fram till jul, det får ta oss genom de mörkaste kvällarna. Sådan är 5 november hos oss, ett datum som påminner om att livet inte alltid går som man tänkt. Var rädd om era nära och kära, plötsligt en dag kanske de inte längre finns kvar!
