Opel SaManta

Min kära gamla bil, SaManta, är inte längre min. Efter år av vånda dök nämligen den rätta köparen upp, och plötsligt var det inte längre så svårt att bestämma att en försäljning är det bästa alternativet för den gamla pärlan.

SaManta, en Opel Manta från 1974, var min första egna bil. Familjen var ute och körde en dag i början av augusti 1997 och i Kokkola på en gräsmatta stod bilen som väckte ha-begär. Den hade sportiga former, och var liten och nätt. Röd, blank och grann och invändigt svarta lädersäten. Jag hade länge spekulerat på olika bilar, även om jag skulle få körkort först i januari följande år. Men ingen väckte sådant intresse som SaManta. Vi steg ur och tittade på bilen, och det slutade så att vi tog hem den på prov. Den 11 augusti 1997 blev en för mig viktig dag eftersom jag då blev bilägare.

Kära, snälla Papp förstod nog säkert att han åtog sig en del bekymmer (skruvande och fixande) i och med köpet av en gammal, halvskraltig bil. Men snäll som han var ifrågasatte han inte det vettiga i affären, utan lät mig köpa den bil jag ville ha. Tacksam är jag för det! För nog blev det ju en del mankemang under årens gång med SaManta. Ändå visade varken Mor eller Far något missnöje fast de alltför många gånger hamnade att komma och bistå en strandsatt dotter på någon vägkant.

Bilen var min bruksbil såväl sommar och vinter i tre år, senare främst sommarbil. Senast jag själv körde med Mantan var sommaren 2006, sedan dess har bilen stått i garage hemma på Heimbacka. Jag hade tänkt spara bilen, men ibland får man så lov att tänka om. Jag insåg att det bästa för bilen var att komma till någon som kunde ta väl hand om den, fixa till det som behövde fixas. Jag kan i princip ingenting om hur man skruvar eller restaurerar bilar, och det är det Mantan är i behov av. Att ha en bil stående många år förstör den dessutom i sakta mak. Men beslutet att sälja var ändå inte så lätt.

Ända tills den rätta köparen plötsligt dök upp på Heimbacka. En person som verkligen förstår att uppskatta den gamla bilen och som kommer att ta mycket väl hand om SaManta! Plötsligt var beslutet lätt att fatta, och igår fick bilen slutligen byta adress. Visst är det lite vemodigt, men mest känns det bara bra att veta att Mantan inte bara står och förstörs. Nu är det gjort! Kvar har jag den lilla modellbil som jag fick av Mats i våras. Det är en mycket fin modell som är jag väldigt glad över. Den ska titta på då jag får dryft efter Mantan, och tänka på min ungdom som bland annat innehöll en Opel SaManta!